... började mer som ett skämt (seriöst innerst inne.) Snackade med August om att jag ville skaffa hund och han tyckte inte alls det lät som någon bra idé; "För mycket ansvar" sa han. Och då började jag tänka, men var det inte det jag ville? Ansvar och att lägga ner mycket tid och kärlek på någonting mer än min pojkvän?

 

Jag pratade med mamma och hon tyckte att det lät som en underbart fin idé och började genast googla och tipsa om raser hon trodde skulle passa mig. Och helt plötsligt var den där på skärmen : fransk bulldogg

VAFAN EN GREMLIN!? tänkte jag och skrattade lite... neeeej det är en sådan där hund som ser ut som de sprungit in i en vägg jättehårt.. skit på snöret osv osv. Fast sen började jag läsa om rasen och tyckte de verkade vara världens charmigaste hundar, och på alla bloggar och hemsidor jag hittade verkade det som att folk fullkomligt förälskat sig i sina "frallor".

 

När jag sen hade träffat några olika frallor så var jag helt SÅLD. Det var kärlek vid första ögonkastet, de var verkligen så mysiga som folk sagt. Fulsöta, pussvänliga, buffliga och så hiiiiiiimla charmiga. Det spelade ingen roll att jag var en främling på kenneln, jag fick lika mycket kärlek av hundarna som om jag hade känt dem flera år.

 

Så nu väntar jag på min alldeles egna frallapojke, som förhoppningsvis kommer flytta in hos oss i vinter... Fast han inte ens är född ännu :) Och ja, man kan väl säga att jag längtar ganska så jävla mycket. Har läst massa böcker, scannat hela internet efter info och känner mig så förberedd och taggad som man kan bli på en liten tjockis som bajsar och kissar överallt.

 

I slutet på den här veckan kanske han föds, kanske kanske kanske... Håller alla tummar, tänder och tår nu.